Ingen var så före sin tid i den svenska humorvärlden som Svullo. Micke Dubois, som han hette i verkligheten, blandade lågt med lågt och skämtade om äckel, inte sällan relaterat till övervikt och mat.
Den svenska borgerligheten såg på honom som en skamfläck men årtionden senare framstår han som en ledstjärna – Svullo förutsåg den råa stand up-humor som senare blev mer regel än undantag, han förutsåg de nakna detaljerna i spritdränkta dokusåpor och han förstod värdet i att vara sig själv, trots det mörker och de grafiska detaljer som det innebär.
Svullos uppgång
Vad handlar svensk humor om? Kanske främst av allt jantelagen. Man ska inte tro att man är något! Men man kan skryta om att man ingenting kan. Så var det för Micke Dubois, vars första framgångar kom i en luftgitarrtävling där han kom… trea!
Dubois gjorde karriär inom krog- och showbranschen och föregångaren till figuren Svullo hette Captain Freak. Särskilt på den legendariska nattklubben Alexandras på Döbnelsagatan i Stockholm började Dubois show som äckelmästaren Captain Freak bli mer och mer ett ökänt rykte som spred sig.
I slutet av 80-talet blev Dubois upplockad av SVT. Här kom Svullo till liv, som ena delen av radarparet Angne & Svullo tillsammans med Hans Cripsin. Det stora genombrottet kom i kortfilmen Den elake polisen regisserad av Ulf Malmros.
Därefter var Svullos bana uppåt igång. Som en modern Kurt Olsson syntes Dubois ofta som låtsasreporter eller satirdrivare, men med tendenserna hos en Eddie Meduza eller Onkel Kånkel. Få andra artister kunde få en hit med en låt som hette ”För fet för ett fuck”. Men precis så var det för Svullo, och ju längre in på 90-talet han kom desto mer rumsren verkade han bli. På TV4 kunde man se honom i såväl ”Fångarna på fortet” som ”På rymmen” och på 2000-talet hade han till och med börjat göra barnprogram på fyrans ”Lattjo Lajbans”-timme.
Många var överraskade när Micke Dubois dog, en kväll i november år 2005. Men långt ifrån alla.
Mickes fall
Figuren Svullo var destruktiv, högljudd, äcklig, hela tiden på väg att förstöra för sig själv och andra. Man säger ofta att komiker bär på mörker och ingenting kunde vara mer sant än i fallet Micke Dubois. Just den destruktiviteten som syntes i Svullos manér var den som Micke Dubois själv burit på i hela sitt liv.
Mörkret präglade Micke Dubois liv från tidig ålder. Hans far begick självmord när han själv var i tonåren, under uppväxten i Solna. Få vet att Dubois första dröm var att resa till USA och bli bodybuilder – en poetisk ironi, med tanke på att han kom att bli lyteskomiker av rang. Kanske var det ett försök att överkomma mörkret, det egna självföraktet och den förtvivlan han måste ha känt som ett barn, övergiven av sin far.
Micke Dubois blev ingen bodybuilder och varför visste kanske bara han själv. Istället omfamnade han sina mörka känslor och gjorde humor av dem. Men till ett högt pris. Mörkret blev en del av Svullo och Svullo blev en del av Micke Dubois. Ingen kan i längden skämta bort depression, sjukdomen som Dubois kom att bli diagnostiserad med. Självmordet spökade för Dubois, enligt sambon Gitte Nilsson, och han pratade ofta om att det skulle sluta likadant för honom som för sin far. Mörkret som en självuppfylld profetia. Destruktiviteten som en färd mot en död som verkar oundviklig. Dessa är klassiska tendenser i suicidal depression. Men i november 2005, efter att ha skrivit in sig på en psykiatrisk klinik, lät läkarna honom gå efter fyra dagar.
Enligt exsambon hade Dubois vid det här laget planerat sin död länge. I flera månader hade det stått en pall och en snara i det rum där dådet skulle ske. Metoden var en blandning av sprit och antidepressiva medel, vilka naturligtvis är livsfarliga att kombinera. Inför självmordet hade Dubois lagt fram bilder på exsambon och deras barn över golvet. Sedan hade han satt snaran runt sin hals och väntat på sömnen.
Hjälpen fanns att få
Dubois exsambo har berättat att hon ofta funderat på vad hon hade kunnat göra annorlunda. Men också hon har förstått, liksom närstående måste göra, att det inte är ens eget fel att någon annan bär på mörker. Det verkar som att uppbrottet med sambon triggade Dubois självmord. Men det hade kunnat vara något annat. Det hela var bara en tidsfråga.
Dubois gjorde helt rätt som sökte hjälp för sin depression. Men det är tyvärr alltför vanligt att självmordstankar inte tas på allvar, vilket kan tänkas ha skett här. Därför finns det något som man som anhörig faktiskt kan göra, och det är att kontakta en jourhavande medmänniska eller stödlinjer som föreningen Mind, som driver kunskap och åtgärder mot självmord.
Du ska inte leva med känslan av att du kan rädda någon som vill ta sitt liv, men du kan hjälpa och framför allt belysa problemet för läkare och psykiatriker. En person som är deprimerad kan inte alltid beskriva hur allvarlig den egna situationen faktiskt är. Som anhörig är det viktigt att man förklarar att man är rädd för den nästas hälsa. Berättelser som Micke Dubois är alltför vanliga, men de kan bli färre. Och det finns alltid hopp och ljus – det ser vi ju klart och tydligt i Svullos galna upptåg, den blaffiga glädjen mitt i den djupa sorgen. Liksom vi alla hade Micke Dubois lika mycket ljus som mörker. Det gäller att ta vara på det ljuset.
